Nu sätter Serjozha upp slingorna

 

Det är så här det kommer att se ut. Nu är inte det här vår bild , som ni ser är det inomhus.

Men vårt tak ska vara från grinden vid gatan och in till huset.

Det kommer att bli jättefint. Vi försöker att göra olika varje år.

Renen och de övriga slingorna är redan uppe, men inte tända än.

Men vi måste sätta upp dem innan det blir för kallt.

I Kyiv snöade det i går rikligt och i norra Odessa regionen snöade det också.

Så snart har vi det här.

Då blir det vackert att tända i trädgården så att det lyser upp i den mörka kvällen och natten.

Det är också bra mot inbrottstjuvar, de ratar allt som är upplyst,

de vill arbeta i mörkret så ingen ser dem.

Vi ska börja så smått med våra ljusstakar i helgen också, granen och tomten får allt vänta ett bra tag till.

Men ljuset gör oss gladare.

Jag hoppas att det kommer att bli lika vackert i år som det alltid har varit tidigare om åren.

Men Serjozha brukar vara duktigt att få det snyggt.

Annonser

Här är man inte rädd om naturen

Jag vill bara ställa mig och skrika när jag ser det här. Och det ser vi överallt.

En sak som de inte kan i det här landet, är att hålla snyggt efter sig.

Man slänger soporna där man står. Finns ingen som helst ursäkt att man gör så här.

Jag säger till direkt, men de flesta Ukrainare vill inte ha bråk, det vill inte jag heller,

men kan inte låta bli att påpeka att så här gör man verkligen inte.

Vi har en jord, vi får inte en till om de tror det.

Därför lär vi våra barn att städa på Komarova gatan (vår gata) och nu har de även börjat att städa vid lekparkerna.

Tomma ölflaskor, vodkaflaskor, cigarettpaket, och allt annat skräp som de plockar.

Vi har även sagt till dem att säga till de vuxna om de ser någon kasta skräp på gatan ,

vänligen att ta med sig det hem.

En man blev så förvånad så han började genast plocka upp det han hade kastat.

Det som är så roligt är att fler barn har anslutit sig till lekparkerna att städa, barn som vi inte känner.

Vi uppmuntrar dem att hålla rent och för det får de en klubba för besväret.

Barnen har handskar på sig, och de får i hop stora säckar med sopor.

Men det är inte bara Ukrainare, den här bilden är från gränsen och lastbilschaufförerna kastar ut vad de har i sina bilar.

Jag har lust att ställa mig där en dag med ett gevär och för varje chaufför som kastar ut något,

skjuter jag sönder däcken på. 🙂

Men då kommer jag att bli anhållen och jag vill verkligen inte sitta i ett Ukrainskt fängelse.

Det skulle vara dryga böter på att kasta skräp på gatan.

Med nöje skulle jag stå vid gränsen och arbete som Lapplisa ”Skräplisa”

och skriva ut böter på 2000 UHA  som ska betalas omgående.

Sedan kan man sätta ett skott på ett hjul och säga

…. hoppsan det där var verkligen inte meningen……

Vi längtar

Den här smörgåstårtan gör de äldre barnen varje år till Nyår. och nu längtar vi efter den.

Ira och de båda Serjozhorna har gjort den alldeles själv i flera år,

med mig sittande och tala om hur fyllningarna ska vara mellan varje lager.

Dekorationen bestämmer de helt själva.

Det är olika dekorationer varje år. Det ska bli spännande att se hur den kommer att se ut i år

Det tar tid att göra en Smörgåstårta, men under tiden sjunger vi julsånger och har jättetrevligt.

Det är ett sammansvetsat team som dekorerar.

Det här det godaste barnen har ätit säger de.

Receptet har följt med mig från min mamma som nu inte finns längre,

men hennes smörgåstårta kommer att finnas i generationer.

Ytterligare ett vilset barn

Ytterligare ett barn i ute i kylan. Dåliga kläder . Hungrig och kissat på sig. Han vet inte var han bor.

Han får följa med hem naturligtvis till Novy Dom,

där vi duschar honom, och vi märker att även den här lilla pojken har fått smakat på livremmen över hela ryggen.

Han har skabb och löss i hela huvudet.

Vi avlusar honom och ger honom mat som han glupsk kastar i sig,

vi får hejda honom att ta det lugnt.

Vi hör att han har en djup hosta och jag vet vad det betyder.

Polisen har inte fått in någon anmälan på försvunnet barn så jag får själv göra anmälan.

När vi kommer upp till sjukhuset känner läkarna och sjuksköterskorna igen honom direkt och säger

….. så var det dags igen…..

Han har varit här massor med gånger tidigare

 Han är bara 5 år och heter Staci.

De behåller honom på sjukhuset och jag ber läkaren att även hon ska anmäla detta till kommissionen och sociala.

Men vad i himmelens namn har vi sociala till.

De gör ju i alla fall ingenting.

Jag förstår att de tycker att jag är urjobbig som anmäler då MÅSTE de ju arbeta.

Det är det inte så mycket bevänt med att arbeta .

Det finns tusentals Staci runt omkring oss, och det vet sociala, men de gör ingenting.

Det räcker inte ens att ha två djupt alkoholiserade föräldrar som inte kan ge barnet mat.

Man kan ju fråga sig varför vi alltid träffar på barnen först, Varför barn kommer i första hand till vår grind .

Svaret är ju ganska givet och ger inte sociala toppenbetyg kan jag ju säga.

Men jag tjafsar inte med dem längre, jag hör inte av mig ,så är det bara.

Men Sociala kan ringa hit och säga

…… snälla Agneta kan du hjälpa oss med ett barn….

Jag gör det naturligtvis, men inte för sociala utan för barnets skull.

Vi har helt fullt i Novy Dom och två pojkar som står på kö, två bröder .

Men för tillfället kan vi inte ta emot dem.

Och det gör ont, jätteont att säga nej, jag hoppas ni förstår det.

 

Bakning

Ja ! vi bakar faktiskt lussekatter i dag.

Vädret är så gråmulet och trist så vi måste hitta på någonting med barnen.

De är jätteduktiga att baka. Jag tror att det blir 150 lussekatter.

Vi ska bjuda barnen på barnsjukhuset på två var styck, resten ska vi äta hemma.

Det kommer att bakas lussekatter hela december kan jag berätta.

Det doftar underbart i hela huset . Doften har spridit sig ut också.

Vår granne Maria gick förbi grinden när jag var ute i garaget och ho sa

……. det känns lång väg att ni bakar……….

Senare i slutet av november när jag har kommit hem från Kyiv ska vi baka pepparkakor .

Det är också någonting som barnen tycker om att göra.

pepparkakshus väntar vi med till i mitten av december.

Jag gör degen själv numera och jag har en mall som jag har fått av Marita Svennered som vi följer.

Det är bara det att de mindre barnen har så svårt att hålla fingrarna i styr när det gäller dekorationen.

Man kan se att det fattas en nonstopp här och en där ,

men det är aldrig någon som har en aaaaaaaning om VEM som har nallat .

Men jag brukar kunna lirka ur dem vem det är.

Vid ett tillfälle hade en viss Bogdan massor med choklad runt munnen så där var ju svaret givet. 🙂

Men det var inte han i alla fall,

han skyllde på någon pojke som bodde långt borta och som han inte visste vad han hette. 🙂

Nu räknas dagarna

Nu räknar barnen dagarna tills dess vi kan tända våra julslingor i trädgården .

I dag spikar Serjozha upp Renen som lyser så vackert i mörkret i blått.

Den sitter på lilla husets tak där generatorn står.

Slingorna som ni ser på hustaken är redan kollade och uppsatta. Men vi har mer att sätta upp.

I år kommer vi ha som ett tak med slingor från grinden och ytterdörren .

Det kommer bli jättefint. Och som sagt var barnen väntar.

De kan sitta i fönstren i timmar och bara beundra det vackra. Det ät i alla fall någonting som lyser upp i Reni.

Men faktiskt vår Borgmästare har satt upp i hela kyrkparken nere i stan.

Det är också jättevackert.  Vi brukade packa in våra ungar i Viton och åka dit och titta en kväll,

men det kan vi inte göra längre med den här bilen,

Den är alldeles för liten. Ja vi saknar vår VITO enormt, speciellt när vi levererar kläder och mat ut till byarna.

Den här bilen är bra den med , det är inte tu tal om det, men den är alldeles för liten för oss.

I går hände en mopedolycka utanför vår Närbutik Maria.

Det är så mörkt på gatorna  men sedan var föraren inte nykter heller.

Den kvinna som kom ut från butiken körde han på så hon bröt båda benen.

Stackars krake hur ska hon kunna finansiera det.

Polisen kom och den här gången tog de faktiskt moppen, men den får han väl säkert tillbaka i dag.

Han var så onykter så han vinglade på gatan.

Vad polisen skulle ha gjort var ju att ta med honom till en fyllecell på stationen.

Men onyktra människor är så vanligt här så vi skulle behöva flera höghus om alla skulle få plats.

Ett högt pris

Vilket enormt högt pris barnen får betala för att många av deras föräldrar överger dem när det inte passar längre.

Artjom som bor här i Novy Dom  med sina två syskon Julia och Serjozha,

hade aldrig haft chansen att kunna se en enda bokstav om han inte hade fått glasögon.

Han sa aldrig att han inte såg, men efter ett tag såg vi att det var helgalet med hans syn.

Han vinklade boken och tittade från sidan på texter eller teckningar.

Vi tog honom till en optiker som konstaterade att han hade en stark nedsatt syn.

Med betoning  på stark.

Jag kommer aldrig glömma när han själv fick bestämma bågar och efter en vecka var glasögonen klara.

Den lycka Artjom kände visade inga gränser.

Det var då orden, som jag kommer att minnas resten av mitt liv kom från Artjom.

……… ser ni mig nu…..

Han har gått omkring och trott att ingen ser honom, för att han inte ser bra.

Hela hans ansikte var som ett stort leende när han fick på sig glasögonen.

En hel värld öppnade sig för denna lilla kille

Nu är det inte de glasögonen på bilden, sedan han fick sina första har vi fått beställa flera när de har gått sönder.

Det har inte alltid varit Artjoms fel att glasögonen har gått sönder.

En vinter kastades det snöboll och den vinter tror jag att vi fick köpa två par nya.

Lyckan att kunna få i hop legobitarna så de passar, kunna skriva en rak rad .

Helt plötsligt blev Artjom som alla andra.

Det hade han aldrig blivit i hela sitt liv om han hade fått stanna kvar i den alkoholiserade familjen han hade.

Mamma alkoholist, pappa, mormor, morfar likaså.

Nu har mamman skaffat sig en ny familj och fött ett nytt barn,

föräldrarna har inte varit i kontakt med sina barn på 5 år.

Dessutom har pappa och hans mamma och pappa flyttat en bit utanför Odessa.

Mamma vet jag inte var hon bor.

Övergivna barn som kommer att i hela sitt liv få leva med att de inte var önskade.

Vi kan aldrig ersätta en mor och en far och försöker aldrig göra det heller.

Vi säger inte heller sanningen till dem.

Jag brukar säga när speciellt Julia frågar var mamma och pappa är,

att de arbetar långt härifrån för att tjäna pengar till mjölk och bröd.

En dag kommer de själva att ta reda på sanningen, men jag vill inte vara delaktig i den.

Så här såg de ut när vi tog dem. Men nerkissade långbyxor som förmodligen aldrig blivit tvättade

Efter bara några veckor var deras liv förändrat när de kom till Novy Dom.

Nu fick de lugn och ro. Regler att följa.

Men det är som att få en baby när barnen kommer hit första dagen.

De vet inte hur man äter med kniv och gaffel.

Vet inte hur man går på en toalett inne, utan sätter sig på huk gränsle över toaletten.

Tack, Nej, så får man inte göra, eller så får man göra, har de aldrig hört.

Jag älskar dig är helt främmande för dem.

Istället för att fostra sina barn på ett normalt sätt som krävs, ger man hellre en spark på barnen.

Jag kommer i håg en liten flicka som hade en trasig klänning på sig,

hon kom från en av byarna, inga underbyxor, hon hon satte sig mitt i vägen och kissade.

Pappa som var onykter sparkade henne i ryggen.

Hon är i dag 7 år , så var hon 2 år.