Larmet går

I natt gick larmet. Och innan man fattar vilket larm det är som går så tar vi det säkra före det osäkra.

Och jag måste säga att våra barn är duktiga. Alla slänger sig ur sängarna och springer ut.

men nu var det inte Brandalarmet som gick utan inbrottslarmet.

Väktarna är här på ett par minuter och de ska verkligen ha beröm för det.

Alla barn nyvakna och en pläd virad runt sig står vid grinden.

Vakterna kommer och vi här någon av barnen säga

…… är de från Ryssland….

Väktarna skrattade gott.

Larmet var ett falskt alarm och något hade gått fel på deras station. Vi har fortfarande barn hemma och två på sjukhus.

Sjukhuset är helt fullbelagt och nu öppnar man en avdelning för barn på det sjukhuset man gör operationer.

Vi har två sjukhus här i stan. Ja det var en annorlunda natt må jag säga.

Nu får vi hoppas att det blir lugnare i natt.

Nu klockan 11.00 ska vi ha en anställningsintervju med en kvinna som har sökt tjänst som Nanny.

Vi hoppas att hon passar för jobbet och att hon tycker att det verkar bra.

Vi går verkligen på knäna just nu med personal.

Så många har slutat, flyttat från Reni, fått ett annat arbete etc.

Så håll tummarna.

Annonser

STOPP

Jag önskar att det fanns en stopp knapp. Som man bara kunde trycka på så var allt bra.

Men så ser ju inte livet ut och det finns ingen stoppknapp.’

Nu har vi 10 barn hemma från skolan och två har kommit hem precis nu.

Vi är underbemannade så det står härligt till.  En till Nanny har slutat ,

Och vad som än står i det avtal de skriver på när de blir anställda så struntar de totalt i den.

De har två veckors uppsägning. Men de går från den ena dagen till den andra och sätter oss i urdåliga sitsar.

Nu väntar Nina på att en kvinna ska ringa och säga ja eller nej till arbetet som Nanny.

Vi hoppas att det går hela vägen ut.

Annars ligger vi väldigt risigt till. Ninas mamma Valentina har varit här oavbrutet i fyra dagar utan att gå hem.

Vi pusslar och pusslar så gott det går. Det blir ju inte bättre att så många barn är sjuka.

Och att jag själv är mer än svag i lunginflammationen . Jag förstår att folk dör.

Vi gör inget annat än att åka till Apoteket och köper medicin som har ökat i pris väldigt mycket.

De som är fattiga kan aldrig köpa medicin. Utan antingen går det över eller också dör man, det senare är mer troligt .

Nu börjar medicinen också ta slut här i Reni , men som tur är har vi Ira som kan skicka med Mashrutkan (taxi minibuss) från Ismail.

Men nu är Ira också sjuk , men hon gör det i alla fall. Vi är tacksamma att hon kan göra det.

Hon går till Apoteket och köper , ringer sin pojkvän som hämtar och åker till busstationen och lämnar det till chauffören.

Vi skickar ett kuvert med pengar tillbaka med samma chaufför till Ira

så hon kan fortsätta handla, själv har hon bara så det räcker till henne själv och knappt det.

Tur att vi känner chaufförerna här i Reni.

Vadik vår egen chaufför känner de flesta.

I dag såg vi att bensinen hade gått ytterligare till 32.75 UHA .

Bensinen håller också på att ta slut här i Reni, mackarna har inga pengar att köpa bensin för eller betala fakturor,

och betalar man inte fakturor får man ingen bensin.

Doktor Sveta kommer i dag igen och jag känner oro att hon kommer att säga att fyra av barnen ska ligga på sjukhus.

Deras hosta liknar den som jag har. Jag ber att det inte ska vara lunginflammation.

Vi har ingen Nanny som kan vara med dem. Vi sätter våra kort på att Tant Vera kan passera gränsen från Moldavien idag.

Då kommer hon att ställa upp och vara med barnen på sjukhuset.

Tidigare fanns det inga datorer vid gränsövergången och det var

inte så noga räknat med de där tre månaderna här och sedan tre månader i Moldavien .

Men efter att datorerna kom så är det mycket strängare.

90 dagar i Moldavien och 90 dagar i Ukraina om man inte har Ukrainskt medborgarskap.

Och de som arbetar hos oss är många från Moldavien , men de har bott och förr sina barn här i Ukraina.

Men att bli Ukrainsk medborgare har de inte pengar till.

Det kostar och de överlever ju knappt nu, Nina och jag har varit hos vår advokat och vädjat om hjälp,

två av fallen ligger i domstolen nu och vi hoppas och ber att det ska hålla hela vägen ut,

att de ska få sina Ukrainska pass, då är det här problemet ur vägen.

En sorgens dag

Foto Paula Bronstein

I dag är det verkligen en sorgens dag.

Det är helgdag och vi tänker på alla de som ligger vid krigsfronten och försvarar sitt moderland och dess folk.

Vi tänker på alla de 10.000 tals människor som har fått sätta livet till för ett krig som aldrig skulle ens ha hänt.

Civila däribland många barn har blivit dödade av kriget.

Unga pojkar som har legat vid fronten och kommit hem i kistor.

Efter har de lämnat sig föräldrar, fruar, barn, systrar och bröder samt vänner.

Vi tänker på alla de som har lämnat sina hem och är på flykt.

Vi tänker på alla de som är fångade i den så kallade gråzonen mellan de båda stridande. c.a 100.000

Ukrainarna tar emot sina döda som kommer hem till sin hemby ståendes på knä i lera och regn

och hyllar dem genom att visa sin sorg på det här sättet.

Man hör gråt och när bilen med kistan åker förbi dem,sänker de den Ukrainska flaggan de håller i handen.

Det kan vara kilometer långa rader med människor som står på knä.

På det sättet tar de emot sina hjältar till den sista vilan .

Det är hjärtskärande att se. I dag hedrar vi dem genom att ha en helgdag .

Det enda vi önskar oss är lugn och ro och att parterna tar sitt förnuft till fånga.

Det MÅSTE vara NOG nu .

Det MÅSTE bli FRED

TYST

Nu är det tystnad som gäller. Har tappat rösten totalt.

Jag hade kunnat förstå det om jag hade skrikit men det har jag inte gjort.

Men det går massor med sjukdomar just nu här. Så är det alltid mellan sommar och höst.

Jag har bara ett väsande ljus, och fått order om att vara helt tyst eftersom man anstränger halsmandlarna så mycket.

Jag hade exakt lika förra året vid den här tiden,

Nu dricker jag te med honung i och river färsk ingefära. Flera av barnen är sjuka men det är bara jag som har tappat rösten.

Barnen tycker nog att det är jätteskönt 🙂

I g[r hade jag h;g feber, men i dag ingen alls.

För jag räknar inte 37,5 till feber, vilket man gör här i Ukraina.

Men för mig är det normalt. Flera i personalen är sjuka, Nanny, Vadik, Serjozha ,

Nina och det gör ju inte saken bättre heller.

Jag måste hjälpa till, vi har bara en enda Nanny här i dag och det är alldeles för lite.

Nu håller vi tummarna att alla snart är frisk och krya igen.

Det här är verkligen inte roligt.

Dessutom ska tilläggas att jag som har så svårt att vara tyst 🙂

Flera barn sjuka

Som om det inte skulle vara nog. Nu har kräksjukan börjat också.

Flera av våra barn har sprungit på toaletten otaliga gånger i natt.

En del hann inte ens upp.

I dag måste jag sova middag annars klappar jag i hop.

Jag och Nattnanny har varit vakna större delen av natten.

Jag känner mig svimfärdig, men en kopp kaffe till så blir det nog bra.

Det ena byter av det andra och det är få gånger som alla barnen är i skolan.

Vi talade med skolan i dag och massor av barn är hemma i dag.

Nu är det fredag så de har helgen på sig att vila.

Dima G har dessutom skadat foten och kan inte stödja på den så vi måste åka upp och röntga,

det som är så konstig är att han vet inte vad han har gjort.

Vi får se vad röntgen säger. En del barn ligger i sina sängar och orkar inte gå upp,

en del barn ligger och tittar på barnprogram med täcke över sig.

De vill naturligtvis inte ha något att äta.

Men vi har varit och köpt vätske ersättning så de får i sig vätska i alla fall.

Nu får vi hoppas att personalen klarar sig.

Kristina är tillbaka från sjukhuset, men ingenting är gjort med henne, det är bara pengar som gäller.

En av hennes njurar är förstorad,

och det måste ju bero på någonting, men Ukraina är Ukraina.

Håll nu tummarna att vi andra klarar oss.

Vi desinfekterar toaletter noga och noga med handhygienen.

Fin besök

 

Vi har fin besök av Kirill och Silvia. Vad tiden går fort, Så stor han redan har blivit Kirill.

Han är väldigt intresserad av mina vackra tavlor som Vadim har målat.

Nu ska vi som är hemma  äta en god varm Borscht . De mindre barnen har kommit hem från skolan,

De sjuka barnen spelar spel och ritar. Vi har sju barn hemma nu som är sjuka.

Och en fortfarande på sjukhus. Jag tycker inte att vi gör annat än att köpa medicin.

Och medicin är inte billigt här , de som inte har pengar att köpa medicin till sina barn måste helt enkelt låta bli.

Det är för bedrövligt. Kirill var också hemma från dagis, han är förkyld och gnällig.

Nu åkte Silvia hem med honom och skulle lägga honom att sova.

Jag hoppas att det bara är i skarven mellan höst och sommar som barnen kommer att vara sjunka.

Vi går under av allt medicinköpande.

Silvia hade inga pengar så vi gav henne hostmedicin och febernedsättande till Kirill.

Folk har det inte lätt här och konstigt är att inte fler ger upp kan jag tycka.

Jag tror aldrig att jag hade klarat av att vara infödd här .

men de som alltid har bott här är vana att leva under extremt fattiga förhållanden,

de har inte heller någonting att jämföra med som jag har.

Och det är nog en himla tur, Vi har två barn som måste väckas på natten var fjärde timme så de får andas i en mask.

under masken sätter man en ampull med pulvikort.

Valentina och jag turas om att gå upp och låta dem andas.

Det tar c.a 10 min per barn och vi har bara två som måste göra det.

Serjozha K fortsätter att laga skåp och slangar som har gått sönder, efter lunch måste vi byta kran i nya toaletten.

Den är helt sönder. Jag ska åka till sjukhuset med Nina och lämna mat.

Höstfint

 

 

 

Nu har Krysantemum kommit. Vi har köpt i olika färger och satt i krukor i trädgården. De står hela november och tills dess snön kommer. Det blev verkligen vackert . Det ser så trist ut när alla blommor som vi hade i somras försvinner. 

Nu väntar vi bara på att vi får tända girlangerna, men än är det för tidigt.

Men Serjozha K har satt upp allt, kontrollerat att allt fingerar och Renen står stadigt på generatortaket.

Men vi tänder inte förrns i advent. Vi har börjat att kompostera alla de löv som faller ner.

Man har beslutat att inte hämta trädgårdsavfall längre. Men oss gör det inget.

Men jag tvivlar på att någon vet hur man gör här i Reni. Det är faktisk förbjudet att elda även här.

Giftig gas som kan leda till olika sjukdomar kommer upp från röken och det har Ockert fått dem att förstå

Inte alla vill säga, många gör det sent på kvällarna.

Och tror att ingen ska märka, men de fattar inte att lukten tränger in i var eviga springa.

I går hände en fruktansvärd olycka. En pojke 12 år klättrade ut i en ställning och ramlade ner med huvudet före i cementen.

Nu ligger han i respirator i Odessa och ingen tror att han kommer att överleva.

Det är så fruktansvärt tragiskt.

Hans mamma är lärare i våra barn skola , men nu sitter hon i Odessa och vakar över hennes son.

Skolorna har samlat i hop lite pengar, men läkarna säger att inga pengar i världen kan göra honom bättre just nu.

Läkarna vågar inte röra hans huvud just nu.

Om han vaknar igen vet ingen.

12 år fruktansvärt tragiskt .